Till Eje

Det var där en morgon, när barnen var lämnade på skolan, som jag på väg in, fick se dig genom det öppna fönstret. Ditt vita huvud nickar till texten, läslampa tänd. Denna vackra vintermorgon då jag redan visste att döden har satt sina klor i dig, kändes världen ändå ganska förlåtande.

Det är en av bilderna av dig jag gärna ville bevara. Där sitter du, som du alltid brukar och läser. Jag ville inte ta bild med mobilen så jag sprang upp och hämtade kameran. När jag var tillbaka var det för sent, du var inte där.

Jag minns en annan bild. Då jag mötte dig en morgon och såg när du klev av från din motionscykel.  Du hade bar överkropp. I denna ögonblick såg jag hur jag skulle måla av dig. Jag föreställde mig att du sitter modell vid fönstret, med bar överkropp, hur ljus och skuggor perfekt framhäver varenda rynka, det stora ärret över ditt bröst där hjärtat sitter, alla tusen prickar och din blick som som vanligt tittar bortom allt och den närhet jag känner, skänker sådan glädje och känslan av samhörighet som man bara kan känna i närheten av en god vän, en likasinnad.

Konsten ger oss kunskap om den mänskliga naturen, som den tänkande och kännande varelsen, den andliga människan. Våra samtal om konsten var ofta utgångspunkt för mina arbeten, laboration med denna kunskap och prövning av denna exakthet. Jag är så glad att de blev till inspiration för ditt skapande också! Jag är glad och tacksam att våra vägar korsats.

Livet är alltid ett fall ner mot och in i framtiden, förutom naturligtvis en förlöpande gåva vars innersta är förmågan att kunna vara och fungera älskande samtidigt också medskapande och ansvarig i den Skapelse vår tillvaro är. I mina ögon är detta fall mot och in i framtiden en vacker metafor för människans medvetande om livets oundvikliga slut som kärleken till livet bottnar i. Och du älskade att leva och arbeta så intensivt in i det sista. Du dog lika vackert som du levde, utan klagan, upprymd och med en dikt på läpparna. Min kära fina vän, min hjälte.

              ***

Кончен труд, мой бедный, кончен труд
счастья и надежды: безупречный
труд любви. И что же, нас сотрут,
как рисунок мелом? Дар сердечный,
обаянье будущего, Млечный
точный путь, которым нас ведут…
Или не доводят? Друг мой вечный,
или вечность – только тут?

Мужество есть лучшее, чем жизнь.
Есть такое удивленье,
для которого мы родились.
Как в порыве первого движенья,
он лежит – и переносит жизнь
на руках благословенья.

Как ребенка на руках,
вынесет через горящий прах
исцеление и пенье,
жизнь, укорененную в веках.
Спит, как будто рад, что в этих снах –
окончательное подтвержденье.

              ***

Ольга Седакова

Ворота. Окна. Арки (1979–1983)