Terpentinet

Efter jag har följt vad som hände i Ryssland under presidentvalet känner jag stort hopp och en viss stolthet. Moskvaborna har vaknat till politiskt liv! Och äntligen finns en presidentkandidat som talar om alla människors lika värde, om värdighet överhuvudtaget, om att människan ska vara i centrum. Människan som målet, inte medel. Jag fick en hemlängtan som aldrig för…

Innan jag går vidare vill jag dela med mig en stark upplevelse i samband med att skapa.

Det är ett särskilt tillstånd som man vill uppleva om och om. Jag vet att jag behöver arbeta ostört i fyra till sex timmar för att finna den.

Målningens yta bryts och man försvinner in i duken.  Känslan att man inte vet var kroppen slutar. Man glömmer att handen håller en pensel. När man knappast tittar på paletten och färger blandas av sig själva.  Man är där och allt flyter på och målningen blir bättre än man har väntat sig. Nära en andlig upplevelse av total närvaro, vara en med verket…

Det slutar inte här. När man går ut på gatan är man inne i bilden och ser allt i målarfärgnyanser.

När man kommer ner på jorden kan man undra lite på skoj och lite på allvar om inte det är resultatet av timmars inandning av lösningsmedel som får mig känna så?

Lika som kaffedoften får en att känna suget efter en kopp kaffe, blir man sugen på att börja måla så fort man anar doften av kåda. Terpentinet gulnar i dagljus och jag brukar förvara flaskorna mörkt, de som är framme får på sig en svart strumpa.

Hur som helst, lösningsmedlet som jag använder kommer från Ryssland, doftar kottar, är alldeles underbar och är säkert livsfarlig.

Nu vill jag dra mig undan och försvinna i måleri. Jag få nog släppa bloggen som flaskpost i havet och låta den guppa fritt på vågorna ett tag.