Sportlov i Grövelsjöfjäll

Barnen tränar duktigt att åka snowboard med en instruktör i backen. Jag lämnar tillbaka slalomskidorna och tar istället en längdtur i spåret som går genom fjällskog. Jag är ensam och det känns ödsligt. Och titta där, det hänger stycken av hår i trädet. Där också, och där. Jag går av spåret och ta mig närmare. Det är svart, brun, grön. Mossa. Puh, här finns inga vargar.

Lite kusligt, trolskt och ändå obesudlat, orört och bedövande tyst.

Jag stavar mig fram och känner hur jag börjar vaggas till lugn av denna snö-öken.  Jag befinner mig alldeles högst upp på en sockertopp, så högt inget ljud av civilisationen når.

Jag ser ett skott av kiss i snön. Eftersom det inte finns några spår av fötter, måste det varit en manlig skidåkare som stannade och siktade längre bort från spåret.

Så långt ögat når är det ingen människa i sikte. Jag fortsätter åka i en timme helt ostört. Sen är det bara att ta samma spår tillbaka och svisch, på den nedåtsluttande vägen hem är jag framme på en halvtimme. Nu är det bara att åka till stugan och mysa.

Så underbart det känns när barnen leker och bygger gångar och kojor i de djupaste snöhögarna tills det är becksvart ute. Vi hänger de blöta kläderna över brasan. Våfflorna är frasiga, brasan är knastrig, ölet är kallt och sällskapet är gott.

På kort besök hos vintern. Det som återstår är att packa väskor, städa stugan, leta upp alla spadar och pulkor barnen grävt ner i snöhögar. På morgonen är det färd mot Stockholm. Hoppas bara vi ser några renar gå över motorvägen.

Tack Sara, Victor, Emilie och Gustav för en oförglömlig helg hos er!

Tack Theo som har ritat för min blogg.