Får man avbilda sina barn nakna? Uppfattas bilderna som barnpornografiska när barnen på bilderna dessutom ibland ser medvetna ut om sin sexualitet? Ska man hellre låta bli de tabubelagda sidorna av barndom? Är det ok att en mamma ta fram en kamera medan barnet blöder näsblod eller får ett sår? Ska hon inte trösta, hämta plåster?
Hur ofta ser man en mamma som ber sina döttrar att dricka mycket vatten, för att sen hålla sig länge och tillsammans med henne stå och kissa väldiga strålar på bergsklippan? Nakna och vilda. Tja, för att ta en bild?
Har man en moralisk rätt att fotografera människolik som blivit donerade till ett forskningscentrum där man forskar i rättsmedicinskt syfte om hur människokroppar sönderfaller?
Räcker det att bilderna på kvarlevorna av familjens hund eller ruttna människokroppar är bedövande vackra? Gör det lättare att försonas med döden då? Kapitulera för naturens lag? Handlar bilderna om förgänglighet för att ge tröst i tanke om livets kretslopp eller att oroa?
Krävs det att man gör sitt liv, sin kärlek och sin sorg till ett fotoprojekt för att bilderna aldrig skall klinga falskt trots att de är arrangerade?
Jag berörs starkt av Sally Manns konstnärskap. En passionerad fotograf, beväpnad med en gammaldags kamera och smuts under naglarna använder ofta flaket av hennes lastbil som ett tillfälligt mörkrum när hon utgör arbete utanför. Jag fascineras av att se henne arbeta. Hur hon som en alkemist utvinner guld ur vartenda motiv och ger rättvisa och värdighet till alla hennes modeller, oavsett om det är träd, ett barn eller ett hundben.
Poetiskt, naket och kärleksfullt målar hon porträtt av sina barn och sin sjuka make. Även landskap blir besjälade. Översinnligt vackert, tidlöst och sublimt.
Sally Manns konstnärskap är i högsta grad övertygande. Det handlar om vad tiden gör med oss, om förlusten och kärleken. Och det viktigaste för mig är att hon inte är rädd för svåra frågor.
Sally Manns utställning A Matter of Time pågår på Fotografiska museet fram till 30 september 2012.