Kategori: Okategoriserade

The ”Milk of Dreams” heter Venedig biennalens huvudutställning i år. Här är några bilder av de verk som inte vill släppa taget. 💭

Första och andra bilden är några foton av det märkliga verket ”The Theatre of Apparitions” i den Sydafrikanska paviljongen, av konstnären Roger Ballen.

Tredje bilden (vilken jag lånade från hemsidan) föreställer en installation från årets Malta-paviljong.

När jag hör att installationen har referens till ett av Caravaggios mästerverk, får jag gåshud. Konstverket är mycket vackert, komplext i både innehåll och i sin tekniska lösning. Här nuddar jag bara vid dess betydelse.

I verkligheten är rummet mycket mörkare än på bild, nästan svart, som Caravaggios målningar, och man ser elddroppar av smält stål falla som kometer och slockna i vattenbehållare, vackra med sina svarta spegelblanka ytor och på så sätt i mina ögon förkroppsligar självaste ljuset från Caravaggios målningar.

Jag ser en stark bekräftelse på sambandssökande mellan det dåtida och nutida inom konst i denna metafor. Konst som ett flöde av naturkraft där sanna konstnärer hämtar sin glöd hos sina föregångare, blir besatta av idéer, genomför dom och inspirerar kommande generationer av sanna konstnärer.

Och ett liten broderi som ger mig känsla av oändligt vinterlandskap.

 

Barnen tränar duktigt att åka snowboard med en instruktör i backen. Jag lämnar tillbaka slalomskidorna och tar istället en längdtur i spåret som går genom fjällskog. Jag är ensam och det känns ödsligt. Och titta där, det hänger stycken av hår i trädet. Där också, och där. Jag går av spåret och ta mig närmare. Det är svart, brun, grön. Mossa. Puh, här finns inga vargar.

Lite kusligt, trolskt och ändå obesudlat, orört och bedövande tyst.

Jag stavar mig fram och känner hur jag börjar vaggas till lugn av denna snö-öken.  Jag befinner mig alldeles högst upp på en sockertopp, så högt inget ljud av civilisationen når.

Jag ser ett skott av kiss i snön. Eftersom det inte finns några spår av fötter, måste det varit en manlig skidåkare som stannade och siktade längre bort från spåret.

Så långt ögat når är det ingen människa i sikte. Jag fortsätter åka i en timme helt ostört. Sen är det bara att ta samma spår tillbaka och svisch, på den nedåtsluttande vägen hem är jag framme på en halvtimme. Nu är det bara att åka till stugan och mysa.

Så underbart det känns när barnen leker och bygger gångar och kojor i de djupaste snöhögarna tills det är becksvart ute. Vi hänger de blöta kläderna över brasan. Våfflorna är frasiga, brasan är knastrig, ölet är kallt och sällskapet är gott.

På kort besök hos vintern. Det som återstår är att packa väskor, städa stugan, leta upp alla spadar och pulkor barnen grävt ner i snöhögar. På morgonen är det färd mot Stockholm. Hoppas bara vi ser några renar gå över motorvägen.

Tack Sara, Victor, Emilie och Gustav för en oförglömlig helg hos er!

Tack Theo som har ritat för min blogg.

I Arsenale öppnas utställningen med Marino Auritis modell av ”The encyclopedic palace” med vackra bilder av fotokonstnären från Nigeria J.D. ’Okhai Ojeikere i bakgrunden. Det blir genast mer intressant när man får reda på att modellen skapats av en italiensk-amerikansk bilmekaniker och rammakare 1955. Att Biennale 2013 varken är kommersiell eller präglad av någon kändiskult är påtagligt.

I Lettlands paviljong gungar ett stort träd hängt upp och ner i taket. En märklig upplevelse.

Här kommer mitt urval av bilder på vackra montrar, installationer och en häftig video där blinda målar.

En av mina favoriter, Berlinde de Bruyckere i Belgiska paviljongen. Här är hennes överväldigande skulptur där utsatthet och sårbarhet blir både förkroppsligat och maximerat.

Arsenale.

På väg ut.Trötta Biennalebesökare.

Vi går in i en av gårdarna och ser en utställning utanför Biennale. En konstnär som inspirerats av matematik. Och jag blir inspirerad av detta palats. Tänk att kunna ställa ut här!

Fondazione Prada’s Ca’ Corner della Regina in Venice, at the presence of Miuccia Prada and Patrizio Bertelli. Så här fint heter museumet. Här fick man inte ta bilder på den aktuella utställningen. Jag tar några bilder på inredningen.

Ett äldre par avnjuter lunch på Peggy Guggenheim museums restaurang.

Peggy och Marko.

Vi tar båten till hotellet.

Medpassagerare…

Det legendariska Excelsior.

Sista bilden är fiktiv. Jag minns faktiskt inte var den kommer ifrån. Men den kunde ha varit en dystopi, en bild av Venedig som gick under. Lika overkligt att denna stad skulle bli till som att denna pärla skulle försvinna. Visst, gamlingen är sliten och ser på många ställen  mer ut som pittoreska ruiner än den mäktiga republiken Venedig som den var en gång i tiden. Men staden mår mycket bra av vitamininjektioner i form av nutida konst. Samtidigt som Venedig är en magnifik kuliss för dessa evenemang. Nu, när Biennalen pågår får man faktiskt upplevelsen av att befinna sig i konstscenens mitt. Och jag känner mig så lycklig över att vara en liten del av denna värld!

Källa

Romantik och melankoli kopplas ofta ihopp med utanförskap. Jag önskar att jag var den förste som berättade legenden om konstnären Niko Pirosmani – en av de vackraste och sorligaste av konstnärsmyter. Myten som handlar lika mycket om romantik som om stereotypen av den fattige, underförstådda och ensamma konstnären.

Romantiken för mig är inte att snyfta framför teven över en romantisk komedi. Det kallas för sentimentalitet. Romantiken för mig innebär att man i kärlekens namn kan offra något för någon. Ibland kräver det ett stort mod av en. Ibland är man en galenpanna. En poet. En konstnär.

Kanske denna uppfattning är given när det gäller mig som växt upp i Ryssland präglat av Alla Pugachevas ”Miljoner scarlet rosor”? Förlagan till hennes berömda schlager är en dikt som handlar just om den berömde självlärde georgiske konstnären Niko Pirosmani (1862-1918). Enligt legenden blev Pirosmani förälskad i en fransk skådespelerska Margarita. Kärleken var obesvarad. Margarita förblev oantastlig. För att vinna hennes hjärta sålde konstnären allt han ägde, både sitt hus (om han hade något) och alla sina målningar och köpte en uppsjö av blommor. Den morgonen anlände till hotellet där Margareta bodde,  flera vagnar fyllda med blommor inte bara röda rosor, utan rosor i alla färger, utöver dem fanns akacior, pioner, liljor, anemoner, vallmo. Torget blev fyllt av blommor. Margaritas hjärta stannade. Vad är det för en galning? En rik excentriker?  Och där står han. En fattig konstnär.

Historian slutar med att Margarita reser vidare och konstnären förblir ensam.

Det sägs att Pirosmanis konstnärskap levde två åtskilda liv. Själv svalt han, levde i en källare och deltog aldrig i det etablerade konstlivet. Samtidigt som det ställdes ut målningar  i stora städer, de blev hyllade, omdiskuterade. Pirosmanis naivistiska måleri hade stor framgång bland ryska futurister. Ryska konstnärer som Kasimir Malevich, Marc Chagall, Natalia Goncharova, Igor Stravinsky sökte inspiration just i primitivitet som yttryck för autenticitet, spontanitet och uppriktighet.

Pirosmani målade på plåt, kartong och svarta vaxdukar. Det är just de målningar utförda på svart vaxduk som har det mest karakteristiska Pirosmani uttrycket. Det var en ”ut och in” teknik då konstnären lämnade omålade de svarta partierna istället för att måla det mörka på det ljusa. Det är det jag älskar mest hos Pirosmani och som jag under lång tid var mycket påverkad av. Svärtan. Svart som synden. Sammetssvart. Svart som markör. Svärtan som djupet, som ursprung.

Till minnet av Viktoria Nikonova.
Moskva  27 september 1968  – 5 december 2008.

Källa

Du finns alltid hos mig, min fina ungdomsvän! En plågad konstnärssjäl och målare med gudagåva. Jag känner inget motstycke till ditt klangfulla måleri med både nerv och hjärta som du lämnade efter dig. Jag glömmer aldrig hur generös du var mot mig.

Med tacksamhet och kärlek

 

STJÄL. Stjäl från allt som inspirerar och väcker din fantasi.

Sluka film, musik, böcker, konst, dikter, bilder, samtal, drömmar, träd, arkitektur, gatuskyltar, moln, ljus och skuggor.

Men välj bara att stjäla från saker som talar direkt till dig. På så sätt blir ditt arbete (och din stöld) äkta.

Äktheten är ovärderlig.

Originaliteten är icke-existerande.

Bry dig inte om att dölja dina stölder – lyft fram dem om du känner för det.

Minns vad Jean – Luc Godard sa:

”Det är inte var du tar saker ifrån – det är vart du tar dem”.

Jag stal det här från Paul Arden, en legend inom den brittiska reklamvärlden, som i sin tur, stal det från Jim Jarmusch.

Får man avbilda sina barn nakna? Uppfattas bilderna som barnpornografiska när barnen på bilderna dessutom ibland ser medvetna ut om sin sexualitet? Ska man hellre låta bli de tabubelagda sidorna av barndom? Är det ok att en mamma ta fram en kamera medan barnet blöder näsblod eller får ett sår? Ska hon inte trösta, hämta plåster?

Hur ofta ser man en mamma som ber sina döttrar att dricka mycket vatten, för att sen hålla sig länge och tillsammans med henne stå och kissa väldiga strålar på bergsklippan? Nakna och vilda. Tja, för att ta en bild?

Har man en moralisk rätt att fotografera människolik som blivit donerade till ett forskningscentrum där man forskar i rättsmedicinskt syfte om hur människokroppar sönderfaller?

Räcker det att bilderna på kvarlevorna av familjens hund eller ruttna människokroppar är bedövande vackra? Gör det lättare att försonas med döden då? Kapitulera för naturens lag? Handlar bilderna om förgänglighet för att ge tröst i tanke om livets kretslopp eller att oroa?

Krävs det att man gör sitt liv, sin kärlek och sin sorg till ett fotoprojekt för att bilderna aldrig skall klinga falskt trots att de är arrangerade?

Jag berörs starkt av Sally Manns konstnärskap. En passionerad fotograf, beväpnad med en gammaldags kamera och smuts under naglarna använder ofta flaket av hennes lastbil som ett tillfälligt mörkrum när hon utgör arbete utanför. Jag fascineras av att se henne arbeta. Hur hon som en alkemist utvinner guld ur vartenda motiv och ger rättvisa och värdighet till alla hennes modeller, oavsett om det är träd, ett barn eller ett hundben.

Poetiskt, naket och kärleksfullt målar hon porträtt av sina barn och sin sjuka make. Även landskap blir besjälade. Översinnligt vackert, tidlöst och sublimt.

Sally Manns konstnärskap är i högsta grad övertygande. Det handlar om vad tiden gör med oss, om förlusten och kärleken. Och det viktigaste för mig är att hon inte är rädd för svåra frågor.

Sally Manns utställning A Matter of Time pågår på Fotografiska museet fram till 30 september 2012.

 

Källa

Jag kan inte låta bli att berätta det,  jag var där när det hände. Jag var med på Moderna när kulturministern blev bjuden på den ökända tårtan.

Det var en högst oaptitlig och obehaglig tårta. Inte minst för att den gav ifrån sig hjärtskärande skrik när man skar i den.  Det gick inte att missa tårtan, händelsen som media har kalasat på i flera veckor (årets stora kulturhändelse?) trots att jag var upptagen med, i mina ögon, betydligt mera drabbande bakverk – Marianne Lindberg De Geers cancertårta – en rödsvartgul klump med glansigt och sladdrigt överdrag.

Jag lät bli båda. Jag brukar akta mig för maten som lagas i konstens namn.

Minns ni kanske installationen med guldfiskar som simmar i en matmixer där publiken erbjöds att göra soppa med bara en knapptryckning? (Som tur var fanns inga frivilliga, eller?).  Eller köttbullarna som konstnären tillagat på sitt eget fett efter en fettsugning. Sedan åt han upp dom och lät det hela filmas (är det något för fredasmys?). Jag minns också den mera estetiska installationen på Konstakademin där små sagovarelser satt vid ett dukat bord med mat som konstnären först lät ruttna vackert.

Thom Brownes visning från vintern 2011 utspelar sig också vid ett vackert dukat bord. Fast man lägger inte märke till vad som serveras för det som sällskapet har på sig är mycket mer fängslande.  Se gärna själva.

Thom Browne är herrmodeskaparen från New York, född 1965. Han gör den sorten av mode som jag aldrig slutar fascineras av. Han kan bjuda på en show med risken att bli nedkastad med ruttna tomater (som har hänt i modehistorien), vänder på konventioner, utmanar och ifrågasätter.

Med stor hantverksskicklighet och viljan att överraska skapar han oförglömliga gestalter. Under visningen vinter 2012-2013 i Paris bjuder han på en galen parad där allvarliga herrar ser ut som vet inte vad?  Blanda skurkar med Frankensteins monster, lite fetisch med nitar och masker med taggar och lätta lite på stämningen med tryckta ankor, hundar, lösrumpor, knästrumpor och flanell i pastell och du få till looken.  Att moraliskt förfall och förruttnelse kan vara så uppfriskande och elegant! Hänsynslös dekonstruktion och könsöverskridande känns lika mycket modernt som ironiskt.

Thom Browne sätter olika element till något man aldrig hade sett förut och som man inte kan slita blicken ifrån. Hans orädda kreativitet och nytänkande har snarare mer konstnärligt värde än det står i modets tjänst. Precis så blir mode när det är som bäst. När mode blir till något mycket större än modeindustrin vill – att sukta oss till konsumtion.

Som Alexander McQueen en gång gjorde, låter Thom Browne en modevisning bli till en teater som vågar bli ful, gäckande, avslöjande och vemodig. Man kan bara fråga sig, som i fallet med tårtan, vad skrattar publiken åt?

 

 

Det var där en morgon, när barnen var lämnade på skolan, som jag på väg in, fick se dig genom det öppna fönstret. Ditt vita huvud nickar till texten, läslampa tänd. Denna vackra vintermorgon då jag redan visste att döden har satt sina klor i dig, kändes världen ändå ganska förlåtande.

Det är en av bilderna av dig jag gärna ville bevara. Där sitter du, som du alltid brukar och läser. Jag ville inte ta bild med mobilen så jag sprang upp och hämtade kameran. När jag var tillbaka var det för sent, du var inte där.

Jag minns en annan bild. Då jag mötte dig en morgon och såg när du klev av från din motionscykel.  Du hade bar överkropp. I denna ögonblick såg jag hur jag skulle måla av dig. Jag föreställde mig att du sitter modell vid fönstret, med bar överkropp, hur ljus och skuggor perfekt framhäver varenda rynka, det stora ärret över ditt bröst där hjärtat sitter, alla tusen prickar och din blick som som vanligt tittar bortom allt och den närhet jag känner, skänker sådan glädje och känslan av samhörighet som man bara kan känna i närheten av en god vän, en likasinnad.

Konsten ger oss kunskap om den mänskliga naturen, som den tänkande och kännande varelsen, den andliga människan. Våra samtal om konsten var ofta utgångspunkt för mina arbeten, laboration med denna kunskap och prövning av denna exakthet. Jag är så glad att de blev till inspiration för ditt skapande också! Jag är glad och tacksam att våra vägar korsats.

Livet är alltid ett fall ner mot och in i framtiden, förutom naturligtvis en förlöpande gåva vars innersta är förmågan att kunna vara och fungera älskande samtidigt också medskapande och ansvarig i den Skapelse vår tillvaro är. I mina ögon är detta fall mot och in i framtiden en vacker metafor för människans medvetande om livets oundvikliga slut som kärleken till livet bottnar i. Och du älskade att leva och arbeta så intensivt in i det sista. Du dog lika vackert som du levde, utan klagan, upprymd och med en dikt på läpparna. Min kära fina vän, min hjälte.

              ***

Кончен труд, мой бедный, кончен труд
счастья и надежды: безупречный
труд любви. И что же, нас сотрут,
как рисунок мелом? Дар сердечный,
обаянье будущего, Млечный
точный путь, которым нас ведут…
Или не доводят? Друг мой вечный,
или вечность – только тут?

Мужество есть лучшее, чем жизнь.
Есть такое удивленье,
для которого мы родились.
Как в порыве первого движенья,
он лежит – и переносит жизнь
на руках благословенья.

Как ребенка на руках,
вынесет через горящий прах
исцеление и пенье,
жизнь, укорененную в веках.
Спит, как будто рад, что в этих снах –
окончательное подтвержденье.

              ***

Ольга Седакова

Ворота. Окна. Арки (1979–1983)