Terpentinet

Efter jag har följt vad som hände i Ryssland under presidentvalet känner jag stort hopp och en viss stolthet. Moskvaborna har vaknat till politiskt liv! Och äntligen finns en presidentkandidat som talar om alla människors lika värde, om värdighet överhuvudtaget, om att människan ska vara i centrum. Människan som målet, inte medel. Jag fick en hemlängtan som aldrig för…

Innan jag går vidare vill jag dela med mig en stark upplevelse i samband med att skapa.

Det är ett särskilt tillstånd som man vill uppleva om och om. Jag vet att jag behöver arbeta ostört i fyra till sex timmar för att finna den.

Målningens yta bryts och man försvinner in i duken.  Känslan att man inte vet var kroppen slutar. Man glömmer att handen håller en pensel. När man knappast tittar på paletten och färger blandas av sig själva.  Man är där och allt flyter på och målningen blir bättre än man har väntat sig. Nära en andlig upplevelse av total närvaro, vara en med verket…

Det slutar inte här. När man går ut på gatan är man inne i bilden och ser allt i målarfärgnyanser.

När man kommer ner på jorden kan man undra lite på skoj och lite på allvar om inte det är resultatet av timmars inandning av lösningsmedel som får mig känna så?

Lika som kaffedoften får en att känna suget efter en kopp kaffe, blir man sugen på att börja måla så fort man anar doften av kåda. Terpentinet gulnar i dagljus och jag brukar förvara flaskorna mörkt, de som är framme får på sig en svart strumpa.

Hur som helst, lösningsmedlet som jag använder kommer från Ryssland, doftar kottar, är alldeles underbar och är säkert livsfarlig.

Nu vill jag dra mig undan och försvinna i måleri. Jag få nog släppa bloggen som flaskpost i havet och låta den guppa fritt på vågorna ett tag.

 

Ray Caesar. Gestaltning.

Källa

Ray Caesars groteska, sentimentalt vackra bildvärld lämnar ingen oberörd. Man vill både titta bort och vill inte sluta titta. Bilderna är kusliga, sockersöta, kitschiga, genomträngande. Jag undrar var är det som gör att dom är så drabbande, kryper nästan under skinnet på en? Var ligger sugkraften i hans bilder?  Det är många som målar i surrealistisk stil, som för min del ofta känns påklistrat och påmålat. Det räcker inte med att blanda det ljuva med det bittra heller. Det skulle vara ett för enkelt recept. Vad är det som gör hans bilder tala rakt in i betraktarnas undermedvetna?

Det måste vara hans förmåga, precis den som jag brukar se hos mina ritande barn, att leva sig in i en bild och att överföra självupplevda känslor i bild. Kanske hans små sköra Lolitor blir till gestaltning av plågsamma minnen, rädslor, äkta sorg och vemod.

Vad tycker ni?

Ray Caesar imiterar utsökt måleri genom att skapa sina bilder digitalt i 3-d program. Stilen kallas för punk-surrealistisk. På hans hemsida kan ni uppleva bilder till musik av en annan mystiker – Erik Satie.

 

Att måla Hugo

 

Kära Lena!

Jag har så svårt att släppa målningen. Men nu känns det som att det är dags.

Du har rätt. De tre målningarna på dina barn blev så olika. Men det viktigaste är att de är ärliga. Det är precis så jag kände i stunden när jag målade dem.

Om jag har ändrat stilen? vet jag inte. Jag har aldrig varit ute efter att måla i en speciell stil. Jag gillar inte manér. Manér blir ofta till en form som man är fånge i. Mitt sätt att tänka förändras.

Jag ville att barnet står för sig själv, utan dekorativ kostym eller detaljer i bakgrunden.

Jag ser skönheten hos människan i det unika individuella och dennes absoluta värde som vi alla begåvats med. Därför vill jag måla människor precis som de är.

Det är svårt. Det svåraste är nog blicken som speglar människans tillstånd och själens rörelser.

Det var ett av Hugos uttryck, han hade så mycket i blicken : nyfikenhet, ett leende på väg, lillgammal och barnslig, naiv och kaxig, bräcklig och stark. På samma gång…

Till slut vill jag avslöja några detaljer hur målningen målades:

bakgrunden med en blandning av utsökta Davy`s Gray, Karbasolviolett och Raw Sienna

med mellan 20-35 st penslar i olika storlekar åt gången

och med stor omsorg.