Ray Caesars groteska, sentimentalt vackra bildvärld lämnar ingen oberörd. Man vill både titta bort och vill inte sluta titta. Bilderna är kusliga, sockersöta, kitschiga, genomträngande. Jag undrar var är det som gör att dom är så drabbande, kryper nästan under skinnet på en? Var ligger sugkraften i hans bilder? Det är många som målar i surrealistisk stil, som för min del ofta känns påklistrat och påmålat. Det räcker inte med att blanda det ljuva med det bittra heller. Det skulle vara ett för enkelt recept. Vad är det som gör hans bilder tala rakt in i betraktarnas undermedvetna?
Det måste vara hans förmåga, precis den som jag brukar se hos mina ritande barn, att leva sig in i en bild och att överföra självupplevda känslor i bild. Kanske hans små sköra Lolitor blir till gestaltning av plågsamma minnen, rädslor, äkta sorg och vemod.
Vad tycker ni?
Ray Caesar imiterar utsökt måleri genom att skapa sina bilder digitalt i 3-d program. Stilen kallas för punk-surrealistisk. På hans hemsida kan ni uppleva bilder till musik av en annan mystiker – Erik Satie.
