Thom Browne. När mode blir konst.

Källa

Jag kan inte låta bli att berätta det,  jag var där när det hände. Jag var med på Moderna när kulturministern blev bjuden på den ökända tårtan.

Det var en högst oaptitlig och obehaglig tårta. Inte minst för att den gav ifrån sig hjärtskärande skrik när man skar i den.  Det gick inte att missa tårtan, händelsen som media har kalasat på i flera veckor (årets stora kulturhändelse?) trots att jag var upptagen med, i mina ögon, betydligt mera drabbande bakverk – Marianne Lindberg De Geers cancertårta – en rödsvartgul klump med glansigt och sladdrigt överdrag.

Jag lät bli båda. Jag brukar akta mig för maten som lagas i konstens namn.

Minns ni kanske installationen med guldfiskar som simmar i en matmixer där publiken erbjöds att göra soppa med bara en knapptryckning? (Som tur var fanns inga frivilliga, eller?).  Eller köttbullarna som konstnären tillagat på sitt eget fett efter en fettsugning. Sedan åt han upp dom och lät det hela filmas (är det något för fredasmys?). Jag minns också den mera estetiska installationen på Konstakademin där små sagovarelser satt vid ett dukat bord med mat som konstnären först lät ruttna vackert.

Thom Brownes visning från vintern 2011 utspelar sig också vid ett vackert dukat bord. Fast man lägger inte märke till vad som serveras för det som sällskapet har på sig är mycket mer fängslande.  Se gärna själva.

Thom Browne är herrmodeskaparen från New York, född 1965. Han gör den sorten av mode som jag aldrig slutar fascineras av. Han kan bjuda på en show med risken att bli nedkastad med ruttna tomater (som har hänt i modehistorien), vänder på konventioner, utmanar och ifrågasätter.

Med stor hantverksskicklighet och viljan att överraska skapar han oförglömliga gestalter. Under visningen vinter 2012-2013 i Paris bjuder han på en galen parad där allvarliga herrar ser ut som vet inte vad?  Blanda skurkar med Frankensteins monster, lite fetisch med nitar och masker med taggar och lätta lite på stämningen med tryckta ankor, hundar, lösrumpor, knästrumpor och flanell i pastell och du få till looken.  Att moraliskt förfall och förruttnelse kan vara så uppfriskande och elegant! Hänsynslös dekonstruktion och könsöverskridande känns lika mycket modernt som ironiskt.

Thom Browne sätter olika element till något man aldrig hade sett förut och som man inte kan slita blicken ifrån. Hans orädda kreativitet och nytänkande har snarare mer konstnärligt värde än det står i modets tjänst. Precis så blir mode när det är som bäst. När mode blir till något mycket större än modeindustrin vill – att sukta oss till konsumtion.

Som Alexander McQueen en gång gjorde, låter Thom Browne en modevisning bli till en teater som vågar bli ful, gäckande, avslöjande och vemodig. Man kan bara fråga sig, som i fallet med tårtan, vad skrattar publiken åt?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *