Niko Pirosmani.

Källa

Romantik och melankoli kopplas ofta ihopp med utanförskap. Jag önskar att jag var den förste som berättade legenden om konstnären Niko Pirosmani – en av de vackraste och sorligaste av konstnärsmyter. Myten som handlar lika mycket om romantik som om stereotypen av den fattige, underförstådda och ensamma konstnären.

Romantiken för mig är inte att snyfta framför teven över en romantisk komedi. Det kallas för sentimentalitet. Romantiken för mig innebär att man i kärlekens namn kan offra något för någon. Ibland kräver det ett stort mod av en. Ibland är man en galenpanna. En poet. En konstnär.

Kanske denna uppfattning är given när det gäller mig som växt upp i Ryssland präglat av Alla Pugachevas ”Miljoner scarlet rosor”? Förlagan till hennes berömda schlager är en dikt som handlar just om den berömde självlärde georgiske konstnären Niko Pirosmani (1862-1918). Enligt legenden blev Pirosmani förälskad i en fransk skådespelerska Margarita. Kärleken var obesvarad. Margarita förblev oantastlig. För att vinna hennes hjärta sålde konstnären allt han ägde, både sitt hus (om han hade något) och alla sina målningar och köpte en uppsjö av blommor. Den morgonen anlände till hotellet där Margareta bodde,  flera vagnar fyllda med blommor inte bara röda rosor, utan rosor i alla färger, utöver dem fanns akacior, pioner, liljor, anemoner, vallmo. Torget blev fyllt av blommor. Margaritas hjärta stannade. Vad är det för en galning? En rik excentriker?  Och där står han. En fattig konstnär.

Historian slutar med att Margarita reser vidare och konstnären förblir ensam.

Det sägs att Pirosmanis konstnärskap levde två åtskilda liv. Själv svalt han, levde i en källare och deltog aldrig i det etablerade konstlivet. Samtidigt som det ställdes ut målningar  i stora städer, de blev hyllade, omdiskuterade. Pirosmanis naivistiska måleri hade stor framgång bland ryska futurister. Ryska konstnärer som Kasimir Malevich, Marc Chagall, Natalia Goncharova, Igor Stravinsky sökte inspiration just i primitivitet som yttryck för autenticitet, spontanitet och uppriktighet.

Pirosmani målade på plåt, kartong och svarta vaxdukar. Det är just de målningar utförda på svart vaxduk som har det mest karakteristiska Pirosmani uttrycket. Det var en ”ut och in” teknik då konstnären lämnade omålade de svarta partierna istället för att måla det mörka på det ljusa. Det är det jag älskar mest hos Pirosmani och som jag under lång tid var mycket påverkad av. Svärtan. Svart som synden. Sammetssvart. Svart som markör. Svärtan som djupet, som ursprung.

3 reaktion på “Niko Pirosmani.

  1. Du skriver väldigt fint Ksenia och bilderna är annorlunda, fantasieggande, spännande och blir som en berättelse. Ha det gott.
    Kram. Nu är biljetterna beställda till vår resa med barnen. Känns som ett litet äventyr.

    • Tack Karin! Vad roligt att du uppskattade bloggen! Vad glad jag blir!
      Vi ser med spänning fram emot nya berättelser om Norgeresa från barnen!
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *