Att måla Hugo

 

Kära Lena!

Jag har så svårt att släppa målningen. Men nu känns det som att det är dags.

Du har rätt. De tre målningarna på dina barn blev så olika. Men det viktigaste är att de är ärliga. Det är precis så jag kände i stunden när jag målade dem.

Om jag har ändrat stilen? vet jag inte. Jag har aldrig varit ute efter att måla i en speciell stil. Jag gillar inte manér. Manér blir ofta till en form som man är fånge i. Mitt sätt att tänka förändras.

Jag ville att barnet står för sig själv, utan dekorativ kostym eller detaljer i bakgrunden.

Jag ser skönheten hos människan i det unika individuella och dennes absoluta värde som vi alla begåvats med. Därför vill jag måla människor precis som de är.

Det är svårt. Det svåraste är nog blicken som speglar människans tillstånd och själens rörelser.

Det var ett av Hugos uttryck, han hade så mycket i blicken : nyfikenhet, ett leende på väg, lillgammal och barnslig, naiv och kaxig, bräcklig och stark. På samma gång…

Till slut vill jag avslöja några detaljer hur målningen målades:

bakgrunden med en blandning av utsökta Davy`s Gray, Karbasolviolett och Raw Sienna

med mellan 20-35 st penslar i olika storlekar åt gången

och med stor omsorg.